Efterlängtad post

jag har ju flyttat ett antal gånger, sist tror jag att jag räknat till 12 olika bostäder av varierande kvalitet som jag huserat på. Varje gång man flyttat måste man ju även adressändra vilket leder till att man under ett års tid får de stora vita mystiska kuverten som jag ofelaktigt läser fel på. Efterlängtad post, det låter mycket finare än Eftersänd post, lite som en gammal kärlek som satt sig ner och skrivit ett brev på riktigt brevpapper och skickat till mig. Men närå, påfallande ofta är det mest ppm-fondspapper på värdeminskningen det senaste året eller Bonniers bokklubb som är min eftersända post. Det har mycket lite med efterlängtad post att göra.

Jag såg fuskare!

Igår på t-banan såg jag ett oroväckande antal många personer iförda skrikgröna t-shirts som klev på vid slussen. Dessa gröna t-tröjor skvallrade om att de deltager i midnattsloppet och kalla mig gärna konservativ men bör inte en del av dealen med lopp att man faktiskt springer i dem och inte åker t-bana runt banan? Det verkade inte dessa löpnings-quislingar anse så de steg på utan en tillstymmelse till skam i ansiktet och tjattrade på om stretchövningar och löpsteg. Personligen ville jag bara ställa mig upp och med ett darrande, pekande och anklangande finger väsa till dem att t-bana i midnattsloppet är som doping i DDR. Statsfinansierat men icke desto mindre fusk.

Jonas Hassen Khemiri

är en pretentiös tönt.

Mat-lingo

Har efter att ha läst ett par ytterst tråkiga bloggar (ungefär som denna med tanke på uppdaterings-hastigheten) konstaterat att kvinnor har flera sätt att beskriva mat och hur den intages. Det finns nämligen två varianter, dels den ordonanerande varianten där maten stoppas in i munnen med hjälp av ord som avnjutes, avnjöts och andra ord som åtminstone får mig att tänka på skitnödiga mestanter som mest av allt behöver ett rejält kn*ll så de slutar vara så himlarns rara och tala nasalt. Tänk din faster som det inte finns nåt ont i men ändå promenerar dig på nerverna genom att vara så förstående och gossig.

Sen har vi den andra varianten på intag av det dagliga brödet: de som smäller i sig maten, trycker i sig den och påfallande ofta finns det en kommentar om att "man borde inte, men det är ju så gott". Det här värderingstramset med käk känns lite passé. Who gives? Det är mat, nåt man behöver och ibland är det gott, ibland mindre så.

Så, nu när jag fått klaga ska jag kolla hur jag skriver om mat. Så jag inte kastar glas i stenhus. Det är ju så jobbigt att städa...