Kontrasterna

mellan mig och en kvinna jag gick i samma klass med i nio år i grundskolan är slående. I veckan hamnade vi mitt emot varandra på en fest och hon undrade (förståss) när jag skulle skaffa barn. Det är så när man kommer från inlandet, det enda som räknas är att först skaffa en man, sedan snärja honom ordentligt med en eller flera skitungar. Gissa om jag framstod som en främmande fågel då jag till att börja med var intresserad av konst, litteratur och inte av fotbollslaget och vem som gjorde mål och exakt hur man skulle få ligga med någon av dem. Vidare när jag som tjej(!) behagade att börja en utbildning mot data och dessutom inte ens låtsas hymla om att en karriär var viktigt för mig.

Så, tillbaka till barndiskussionen, jag svarade att jag inte ville ha några barn och att jag dessutom tyckte att jag är för gammal för barn. Jisses så det blev dålig stämning... Att förklara att det inte ingår i min femårsplan och det faktum att jag inte ens träffat en man att skaffa barn med var inte en rimlig förklaring det heller.

"Men Elin, det är det bästa som har hänt mig". Mer elaka människor skulle kanske ha påstått att det kanske inte hänt så mkt mer heller, men jag är ju en sann människovän så jag höll bara med och konstaterade att det inte låg för mig. Det örat ville inte människan lyssna på. Istället fortsatte hon att orera kring lyckan med barn, att det kändes som att barnen alltid funnits där och bla bla bla bla. Jag slutade lyssna och istället fokuserade på att hälla i mig så mkt vin på så kort tid som möjligt...

Frågan som jag fortfarande bär med mig är, varför är det så okej för henne att kritisera mig och det faktum att jag inte har barn men om jag ens skulle andas något om att hon borde kanske hållit en tulo mellan knäna skulle fått henne att fullständigt tappa det och kalla mig subba. Varför? Live and let live, är det så jävla svårt?