Ett stycke

förslösad kvinnlighet. Det är jag det.


Jag har läst ett par böcker om kvinnor, feminism och de senaste veckorna har jag tänkt rätt mycket på de ämnena. Att vara feminist. Att vara kvinna.

Min ständiga akilleshäl, är jag kvinna och framförallt är jag tillräckligt kvinnlig?

Att aktivt söka sig till miljöer och omständigheter som är uppenbart icke kvinnliga och alltid arbeta för att inte vara kvinnlig. I mitt fall yttrar det sig i en rad olika manifest. Smink till exempel, jag väljer att istället för att försöka dekorera mig till nån slags maskerad kvinnlighet istället välja att se min makeup som ett test. Hur långt får man gå, kan jag travestera kvinnlighet och ändå vara kvinnlig?

När går jag över gränsen från att vara mig själv (definerad som icke kvinna, inte okvinnlig) till att vara till någon annan, kvinnlig? Eller kanske egentligen tjejig? Ett skällsord i mina öron. Tjejig och brudig, ord som jag använder för att förminska och förlöjliga mig själv och andra kvinnor. Kan man vara tjejig utan rosa läppglans, utan smink och utan intresse att ständigt och jämt prata om pojkvänner?

Använder jag min egen osäkerhet på kvinnligheten till att gå i de patriarkala strukturernas ledband? Är jag inte en egen självständig, tänkande individ som väljer att vara feminist då jag inte riktigt kan stå för kvinnligheten i hela dess form? Måste jag välja mellan kvinnlig och tjejig? Måste jag välja att inte vara det ena eller det andra? Identitetsskapande tar ofta sin början i att definiera sig som inte.

Jag, ett skämt till kvinna, trots de kvinnliga attributen.