Så var det sagt

Jag har för första gången i mitt liv träffat en man som jag blev ordentligt kär i. Inte bara slita av honom kläderna utan på riktigt, dela mitt liv-prylen. Det är väldigt ovanligt för min del och mitt beslut att totalt klippa honom ångrade jag redan innan tagit beslutet. Tidigare har jag träffat män som jag tröttnat på redan innan jag ens fastnat och här är han. En kille jag vill vakna med morgon efter morgon. Jag vill prata med honom jämt, höra hans fåniga kommentarer om allt och inget. Jag vill. Jag vill.

Bara känslan av att vilja dela en vardag med den här mannen är för mig rätt stor. Han utmanar mig varje gång vi pratar och kräver mycket av mig och nästan det bästa av allt, han bestämmer rätt kapitalt över mig. Och jag gillar det. Han är inte ett dugg lättmanövrerad och i min bok är det mycket tilltalande och grymt sexigt. Det var någon som sa att man ska hålla fast vid personer som får en att vilja bli en bättre människa och att man ska behålla den personen där man själv känner sig vacker och som får dig att skratta. Vi skrattar åt samma saker och behöver inte förklara oss hela tiden. Jag behöver ju inte ens definiera trippelironi med honom.

Med honom är jag mig själv, fast en lite bättre variant.

Och som grädde på moset har han inte fattat ett jävla dugg. Vilken jävla stjärna. Och jag, heartbroken as ever.