Varje gång

jag träffar Therese och ser henne bland andra människor så slås jag av den enorma vänlighet som ryms i den själen. I lördags vid vägkanten stod en kvinnlig uteliggare som undrade om vi hade ett par kronor över. Nä, sa jag och promenerade vidare. Inte Therese, hon stannade till, förklarade var kvinnohemmet låg någonstans och gav henne en tjuga till bussen.

Hon har en förmåga att tala till alla människor på ett oerhört tilltalande sätt och många gånger önskar jag att att jag hade bara en liten del av hennes underbara person.

Men till mitt lilla försvar så gav jag bort mina vantar till damen. Hon hade nämligen blålila händer och jag tyckte att hon behövde mina röda vantar bättre än jag.