ElinBridge får bestämma ämne

Elin säger: skriva om goa, glada Götelaborgare. Såna som jag gillar!

Igår

var jag på biljardhall vid Odenplan. En av instruktörerna där var kanske mer lik Alex Schulman än just Alex Schulman själv!

Morgonhumör

Alla som träffat mig på morgonen vet två saker, att jag är uppe tidigt som fan, i synnerhet när man får sova länge. Den andra detaljen är att jag måste få tid att vakna på. Eftersom jag denna vecka har fullt upp med att anpassa mig till det nya jobbet och jag måste åka t-bana i 45 min i vardera riktningen har jag ägnat mig åt att djupandas och försöka se ut som att jag är vaken. Fast jag egentligen sover med öppna ögon.

Imorse var det en pojke i 4-5 års åldern tillsammans med hans mama som satt mittemot mig. Pojken funderade över vad Nockebanan var för nåt och hans mor försökte förklara att det var NockeBYbanan. Det lyssnade inte pojken på. Framme vid T-centralen har pojken extremt svårt för att sitta stilla varpå hans mor frågar om han ska SPY! "Jag har påsar här" säger mamman och sliter upp hundbajspåsar och vecklar ut den i ansiktsområdet framför pojken. Jag tittar upp och ser pojken faktiskt försöka kräkas. Då hade jag sett nog... Jag bytte säte så jag kan tyvärr inte meddela huruvida pojken och hans mamma faktiskt fick se frukosten igen. Men hade han kräkts så hade fan jag också behövt en hundbajspåse.

Fy fan.

Fler indienstories

Eller egentligen är detta om en snubbe som är från Pakistan. Tillsammans med de sedvanliga misstänkta är jag en kväll på NH. Det började närma sig stängningsdags och jag hänger i baren med en utbytesstudent där han tyckte att jag var så trevlig och bjöd med mig på eftervåffla. Men med mina egna indier i färskt minne så var jag inte ett skvatt imponerad av det hela så jag kläcker glatt ur mig: "No thank you very much. You see, I'm a bit of a racist"

Man kan ju tro att efter ett par hundra års kolonialstyre av det land som uppfann torr, stendryg humor att det på nåt sätt borde smittat av sig ner i allmogen. Men närå. Så han vänder sig till mina kamrater och meddelar att de gärna får följa med men: "You- NO!" Att jag sen försöker förklara att det var ett skämt och att jag rimligtvis borde ha bevisat detta genom att hänga med honom den senaste kvarten borde vara förklaring nog men icket.

Och vad har vi då lärt oss av den här historien? Jo, att vid tvåsnåret på en lördagkväll på NH ska man inte hänga med pakistanier som man inte vill ligga med utan istället hänga med killen som man vill ligga med!

Apropå indier

har jag delgivit er storyn om då jag bodde med ungefär 12 indier?

Det var morgon och klockan var tidigt som fan. Jag började då mitt jobb som jag hatade mest av allt i hela världen redan kl 0700 så det var uppe med tuppen som gällde. Mina fantastiska vänner indierna hade då kvällen innan "ställt ut soporna" och det är bokstavligt. Vi bodde på bottenvåningen och de hade för vana att öppna fönstret och ställa ut soporna och lämna fönstret öppet. Istället för att hoppa ut genom fönstret och gå med påsen de cirka 20 metrarna det rörde sig om till sambandscentralen.

Åter till min morgon där jag var sur över att bo i korridor, sur över mitt sketna jobb och sur över att behöva dela kök med 12 indier. Drar mig in i köket där jag planerar att luta pannan mot köksfläkten och djupandas under tiden min gröt kokas såpass att den går att äta och jag kanske har vaknat till bara aningens. Men tji fick jag för vaknade det gjorde jag med besked. Det var nämligen så att det var en kråka som fått span på soporna och hade haft en riktig fiesta på dessa eftersom alla soporna var utspridda på gräsmattan och kråkan var inne i köket. Jag fick en stående hjärtattack tror jag och sprang från köket som numera tillsammans med vardagsrummet var nersmetat med kråkbajs. Detta var turligt nog före fågelinfluensan så jag tog mod till mig, förbannade en hel nation och greppade en kastrull för här var det en kamp mellan natur och kultur. Och i ett kök som jag bevistar har naturen inget att göra annat än i form av nåt som ska ner i en stekpanna. Död. Den här fågeln levde i allra högsta grad och var antagligen ruggigt stressad över att vara inomhus. Så med en stekspade och en kastrull gjorde jag en rockad mot prästens lilla kråka och motade ut den. Det tog sin lilla tid och jag vet i ärlighetens namn inte vem som var mest rädd. Kråkan eller jag.

Jag borde väl skriva nåt om mitt nya jobb

Idag har jag hämtat en dator, en telefon och pratat med helpdesk i Bangalore. De var riktigt roligt. Mest för att det kanske var första gången jag pratade med indier som faktiskt pratade engelska som man kan förstå och som dessutom förstod mig. Jag förberedde mig på kaos när jag skulle stava mitt efternamn men banne mig om det inte gick som en dans.

Sen har jag lyssnat i en timme på pensionsförmåner, ytterligare en halvtimme på reseräkningar och till sist en halvtimme på nåt slags chef. Utöver det har jag mest druckit kaffe och snackat lite skit med mina nyblivna kollegor. Och festligt nog så är det så att de jag kommer bäst överrens med inte kommer att vara kvar på samma kontor som jag utan ska spridas över landet.

Nästa gång jag skriver om jobbet då kanske det vore läge att faktiskt ha jobbat något, eller?

Idag kan man läsa i SvD

Genom att få våra barn att förälska sig i sådan fulhet förbereder vi dem för ett liv utan smak.

Författaren och debattören Germaine Greer uttrycker sin avsky för fnissande isbjörnar, lila flodhästar och andra kramdjur i en krönika i The Guardian.

---

Hur förklarar då våra föräldrar att vi fick titta på Fem myror och John Blund. Förberedde de oss då för att bli kommunister? Ja, vänta. Det gjorde de ju faktiskt. Det var ju 80-tal och sossekommunismen hade fortfarande ett par år till på sig att gro sig än längre in i den svenska folksjälen.

Visste ni att Sverige har beskrivits som en den enda demokratiska enpartistaten? Det är fan humor.

Top Model 8

Hajja, ÅTTA jävla säsonger av Top Model. Herrejävlar. Och inte ett skit har förändrats sen den första varianten. Serien sänds i skrivande stund och som vanligt är det bitterfittor till flickor som fått sina femton minuter.
"De andra flickorna förtjänar inte att vinna, bara JAG JAG JAG"
"Jag vet att jag kommer åka ut"
"Hon är en apa"
"Jag vet att jag var bäst, vad domarna än säger"
"Jag kommer inte att ändra mig. För jag vet att jag är bäst"

Det är på ett ungefär de ständigt återkommande kommentarerna i varje avsnitt, i varje säsong. Och varför fortsätter du då att titta kanske den vakne läsaren undrar? Jo, för att de blir så inåthelvetet snygga på bild! Jävlar i dejje. Completely flawless. Det är ju inte för inte man funderar på om man själv skulle kunna se lite snygg ut med lite smink, ljus och en schysst fotograf.

Drömma går ju...

För övrigt så är mitt favoritcitat i från såna här serier detta:
"I'm beautiful inside, AND out". Jo tjo'ru... Det är därför du måste påpeka det för hela världen på TV.

Oj

så nervös jag blev helt plötsligt.

Det blir spännande imorgon!

Idag

har jag breddat mina Stockholmsvyer än mer. Har vart ut i Sickla köpkvarter och trallat runt hela dagen, mycket trevligt. Och sen fick jag åka bil. Jag saknar min bil.

Så här såg den ut för 1,5 år sen ungefär. Det är min bil som fortfarande inte var framskottad. Det tog sin lilla tid innan skiten var framme... Och sen sålde jag den innan jag flyttade ner hit. Synd, min älskade bil och jag trivdes väldigt bra ihop.

Så jäkla korkat

Är det nån som verkligen tror att allas vår käre gamle Knug faktiskt skapat en sida på Facebook?
Och vilka praktarslen är det som faktiskt lägger till kungen till sina vänner? Jisses.

Laddar inför måndagen

genom att ha en smärre huvudvärk, beundra mina nya skor. Röda skor, smart drag med tanke på att de flesta av mina kläder går i den lila-rosa skalan. Så även den nya koftan jag köpte idag.

Vidare tittar jag på Dodgeball och konstaterar att det är en sjukt löjlig "sport". Spökboll, en lek med mjuka bollar. Oooooh. Det är nåt va.

Imorgon börjar det. Mitt nya liv på nya jobbet. Tänk om morgondagen är början på mitt nya liv. Du vet, där man gör de rätta sakerna, äter rätt, tränar rätt, dricker ett glass vitt varannan månad, gör sportiga saker med sina nya, skogsmulle-vänner, träffar en treeeevlig kille som jag kanske inte älskar passionerat, men han är ju så treeevlig, skaffar treeevliga barn och jag bara är så satans helylle som bara jag kan vara. I mina drömmar that is.

För det nya jobbet ska firas på måndagkväll genom att träffa vänner på en bar och flexa lite!

Vet ni vad som retar mig till vansinne?

Dessa "tänk-om" artiklar man gärna hittar i sensationspressen. Helst ska artikeln spegla en händelse som ensamt inte är särskilt mycket att rapportera om och så ska alltid en gullig bäbis (helst) eller möjligen ett tussigt litet djur som ska spela på folks känslor.

"Huset brann ner, tänk om bäbben Bertil brunnit inne", flankerad av en kvinna som försöker se bekymrad ut (fast egentligen är helnöjd över två sidors färgbild med tunn text), en bäbis som bryr sig cat-shit och det nedbrunna huset i bakgrunden.

Samma scenario kan användas på brand, mord, trafikolycka, naturkatastrofer, otäckta brunnar och så vidare i all oändlighet. Nog måste det vara fler som upptäckt samma mönster som jag?

Eller TÄNK OM det bara är jag som sett igenom hela spektaklet? Då är det jag som ser bitter ut på bild, undrar om jag kan låtsas att ett mjukdjur är en gullig liten katt...?

På allmän begäran

JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!
JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB!!!

Så om vi alla har tur så kanske vi slipper de mörkaste självmords-deprimerande inläggen. If we're lucky that is!

Idag när jag kom hem

så hängde en bukett blommor på dörren. Jag blev riktigt glad och eftersom jag tittat på alldeles för många romantiska komedier var det ju självklart en hemlig beundrare som skickat blommorna och stod utanför min och när jag öppnade blombuketten såg han att jag fnissade, sen knackade han på rutan och tog med mig på en fin picknick som han fixat ihop i en avskiljd del av en trevlig park och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Sen öppnade jag buketten och läste på lappen. Det var en bukett från mitt nya jobb! Jag tror kanske att jag blev lite gladare av det än nån läskig stalker kille som har tagit reda på mina flygtider och agerar som en galning....

Känner mig aldrig så ensam

som precis när jag kommit hem från "hemma". Helt plötsligt är jag solokvist igen och ingen annan än jag ska ta ansvar för mat, städning och allt annat. Ingen tjatar på mig att packa/packa upp väskan så den kommer att stå kvar där ett bra tag till. Ingen annan än jag är intresserad av när och vad som ska bli dagens middag så jag kommer att fundera ett tag till sen är jag tämligen säker på att jag kommer att skita i att laga mat och istället pipa ner till tropical wok. Ska nog banne mig slå på stort och testa nåt nytt idag. Live a little on the wild side of life...

Ja, så ska det bli. Resten av kvällen kommer att spenderas i soffan är jag tämligen övertygad om!

Facebook

igen...

Denna gången har tydligen mina kompisar på Facebook kommit fram till att jag är bästa shoppingsällskapet. Tydligen har ingen av dem faktiskt varit med mig på shoppingtur enligt min stylee: in i butiken, fort ett varv för att se vad som finns. Sen prova fort som fan, betala och klart. End of story, detta med att klämma och kika på vartenda plagg och pryl som finns i butiken är inte min grej och följdaktligen hittar jag ju också väldigt lite saker att handla när jag är ute på mina shoppingrundor.

Imorgon till exempel. Då ska det offras löning för att införskaffa skor, kläder, mascara och gud vet allt som jag bara måste ha. Återkommer med resultatet.

Jag blir lite sjösjuk av att läsa mina inlägg på bloggen....

Vilken röra av trams det egentligen är. Och eftersom jag är egenkär som få (it's a dirty job, but someone's gotta do it) så tycker jag faktiskt att det är jävligt roligt! Ha!

Så till er andra som faktiskt läser den, läs och gråt!

Mina resterande dagar som arbetslös

kommer att spenderas i dövikstrakten. Idag kommer jag att blåsa via Bredbyn till syrran, hänga med kidsen och flexa lite. Morgondagen kommer att spenderas inne i Övik där min mesta tid kommer att ägnas åt att räkna hockeykändisar. Tyvärr känner jag inte igen i princip någon förutom Peter Forsberg och Börje Salming. Så istället kommer jag att räkna foppatofflor, de känner jag igen!

Imorgon kommer det även att inhandlas sura strömmingar som ska sänkas i en stadig klämma! Underbart!

På lördag flyger jag tillbaka "hem" igen och påbörjar den mentala uppladdningen inför det nya jobbet.

2DoList

Nästa veckas 2DoList är av mindre ångestfylld karaktär.

• Börja nytt jobb
• Fira med Emma
• Vara skiiittrevlig med de nya på jobbet (kan bli svårt)
• Komma ihåg deras namn och vad de gör o annat som kan vara fint vid konversation
• Imponera på chefen... Hehe
• Lära mig att åka tunnelbana som proffsen
• Gå till den engelska butiken och införskaffa thekanna
• Skapa höst hemma och dricka the
• Köpa nya skor
• Inte skämma ut mig på nya jobbet, dvs dra inga vitsar
• Kanske till och med städa när vi är på det humöret.
• Börja träna
• Kom ihåg folks födelsedagar, namnsdagar och på det hela taget bli en bättre vän
• Inte lämna ut bloggadressen till de på jobbet... Alldeles för många av mina gamla kollegor har den redan så jag inte kan skriva vilken dynga jag vill om gamla jobbet... ;)

Eller vi kanske inte ska överdriva... Kliv upp, andas och le mycket ordnar sig säkert det mesta.

Har det inte spårat ur?

Begravas med sina hundar... Snälla nån.

Är det konstigt att jag tycker att hundmänniskor är märkliga. För att inte tala om kattmänniskor, de kanske är än värre.

Man ska inte befatta sig med saker som går på fler än två ben och inte talar ett språk som man inte kan översätta.

"Mannen som talar med hundar" räknas inte för det är bluff & båg.

And while I'm at it

Snälla nån, finns det ingen som helst självkritik i folk? Har precis tittat på "skicka in dina finaste sommarbilder" och förvånande nog är det plenty av shitkids som ler mot solen och badar. Inget ont i det, jag skulle säkert själv skicka in om jag hade egna ungar. Men alla andra foton då?

Det är oskärpa, dåligt komponerade bilder, pixelfel, bilder av samma sak tre gånger och en tumme ivägen för objektivet. Finns det ingen på tidningen som sätter ner foten och sållar lite? Eller kan man använda det som sitt egna fotoalbum? Totalt poänglöst om man inte rensar, letar efter de fina bilderna och skippar foton med samma motiv i olika vinklar eller de som bara är så uppenbart dåliga....

Nya norrland

har precis publicerat vilka 100 personer som tjänade mest i Sollefteå kommun. Alltså, helt allvarligt. Kan jag få nåt slags nyhetsvärde i detta? Nej, för det finns inget. Vad är det man som läsare ska tänka här? Och här ser jag att NN tjänar si och så mycket pengar och jag tjänar bara så här mycket. Missförstå mig inte, jag är för offentlighetsprinciper, öppna kort och så vidare. Men att publicera dylika uppgifter i lokaltidningen är väl knappast till gagn för någon inblandad.

Det är inte det att jag själv är hemlig med vad jag tjänar, i skrivande stund: inte en spänn. Men nästa vecka har jag 27 i månaden. Men vem har nytta av att veta det? Ett fåtal personer, faktiskt bara en person just i detta nu eftersom han själv eventuellt ska börja på samma ställe som jag. Men det är ju i så fall för att benchmarka sig själv och inget annat.

Det är ett effektsökeri från tidningens sida som jag tycker gränsar alldeles för mycket till snaskigt skvaller, hur offentliga uppgifterna än är, så kommer de ju inte att läsas annat än som ren sensationslystnad.

Morden i midsomer

Call me crazy, men jag tror att det lite grann har tappat sin forna glans. Det är inte riktigt lika bra som det var tidigare. Känner mig kanske aningens lurad på konfekten. Jag är övertygad om att de måste bytt manusförfattare för det är inte längre samma twist på filmerna längre och det är avsevärt mycket enklare att räkna ut vilka som kommer att dö och vem mördaren är.

Eller är det helt enkelt så att jag OD-at på midsomer? Hemska tanke. Tur det bara är något avsnitt kvar så jag har nåt att längta efter tills nästa sommar. Och i jul när Havers & Lynley kommer tillbaka! Vilken lycka!

Idag

har jag städat köket, det är numera jättefint! Synd bara att det inte var mitt eget kök jag behagade städa... Sen har jag spenderat dagen i sällskap av Harry Potter. Nu är det slut, jag känner en stor tomhet och kanske känner jag mig även aningens snuvad på konfekten. Jag hade på nåt sätt förväntat mig ett mer grandiost slut. Men med det sagt vill jag inte påstå att jag inte är nöjd med bokserien. Och framförallt kan jag inte riktigt vänta tills jag får se filmen!!

Elin hjärta Harry. Om det inte vore så att det kändes lite väl lammköttsaktigt och Mrs Robinson till och med för mig som har en förkärlek till småpojkar. Kan nån fler än jag se mig själv på stadshotellet när jag är ute på jobb och kastar blickar efter de små pojkarna som råkar befinna sig i min väg? Hrm. Borde kanske söka hjälp innan man slår 40...

Kommentar

Min syster har återberättat följande kommentar som kom från flera olika håll i lördags efter middagen:

"Inte visste jag att Elin var så kul"

Exakt hur ska jag tolka det?

Helgen i korthet

Kom hem i torsdags, var fortfarande lite sjuk, konstaterade ögoninflammation.
Fredags bestod i mest en himla massa diskande, kaffe och planering, planering, planering.
Lördag: smink, kläder och hår i en salig röra innan vi helt plötsligt var i kyrkan, syster sa ja på rätt ställe och sen var det fest. Behöver jag ens säga att toastandet tillsammans med Erik var inget annat än en formidabel succé? Festen ville aldrig ta slut och alla var glada och lyckliga.
Söndag, fyra timmars sömn och städning som gick såå långsamt för egen del. Fantastiskt att man lyckas se så himla upptagen ut bara med att fösa en sop framför sig...
Idag, måndag och jag håller fortfarande på att hämta mig.

En vacker dag orkar jag skriva ett till inlägg. Men knappast idag är jag rädd.

"Vi ses"

Jag rynkade på näsan och log för jag vet att det inte är sant.
Gudarna vet att jag vill, men jag vet att det inte är sant att vi kommer att ses igen.

Saker jag lärt mig det senaste halvåret

Nu är det alltså dags, jag ska lämna moderskeppet för äventyr långt utanför det kontor jag gått till de senaste månaderna. Det är rätt märkligt för jag brukar vanligtvis skaffa mig band till sånahär saker. Efter mitt år på fk såg jag bara möjligheter på vad livet skulle kunna ge, men jag saknar fortfarande mina arbetskamrater. De var roliga och fantastiska personligheter. Här har personligheterna kraftigt reducerats, de finns säker där, men det är en polishad yta som jag har väldigt svårt att acklimatisera mig med.


En gammal kollega skämtade med mig och sa att jag kunde vänta en månad eller så för att ordentligt visa hela mitt register av person. Det jag visat här är ett fragment av personen Elin. Fascinerande hur jag valt att lägga undan delar av mig själv för att passa in i en roll som jag i ärlighetens namn lite avskytt.

Nyårsafton 2006 bestämmer jag mig för att första gången avge ett nyårslöfte, nämligen att lära mig bättre att hitta i Stockholm. Jag hade sökt detta jobbet och jag ville det så hett. Min första dag som arbetslös så fick jag detta jobbet och jag visste att jag de facto skulle uppfylla löftet. Och idag är den första resan slut. Livet fortsätter på andra spår och vissa delar fortsätter precis som vanligt.

Så, vad tar jag med mig då? Faktiskt inte särskilt mycket. Människorna jag lärt känna här är per definition trevliga, varken mer eller mindre. Det är i princip bara en person som jag skulle vilja ta med mig härifrån. Men det mina vänner är ett annat kapitel vi lämnar hän ett tag till.

Jag tar med mig vetskapen om att man de facto inte skiter där man äter. Dip your pen in company ink är inget alternativ.

Jobbmässigt kan jag inte ta med mig ett levandes dugg. Det finns inget att ta med, läsa pärmar i sex månader gör varken till eller från för min personliga utveckling och idag är jag i hemlighet glad över att jag har nya chanser på att förbättra mig själv och mitt liv.

Borde jag inte känna någon typ av sorg, det är ett kapitel som slutar, framtiden är okänd och jag vet inte var jag tar vägen eller hur. Jag känner varken glädje eller sorg över att denna dagen nu är här. Jag går från mitt gamla jobb som i ett vacuum.

Livet blir vad man gör det till. Har jag gjort mig och mitt liv till ett vacuum? Jag vet inte. Jag bara vet att jag avskyr det och laddar för att börja kasta porslin omkring mig. Det är då jag känner att jag lever. De gånger jag faktiskt känner någonting.

Vinster med att packa upp min dator

Jag fick tillbaka min skiva med U2 & kan lyssna på Dixie Chicks igen! vilken lycka, kanske det är dags att leta reda på alla sladdar till mobilen så jag kan ladda ner dem till mobilen. Problemet är bara att jag tror att jag har kastat bort sladdarna. Vem har nytta av dem liksom..?

Min kompis brukar sjunga

"Elin Elin, vilken härlig tjej"

Nu lyssnar jag på Fredrik & Filip

och jag konstaterar kallt att de pojkarna får betalt för att snacka skit. Jag pratar rätt mycket dynga jag med, så varför skulle inte jag kunna få betalt för det?

Vem pratar jag med på P3 för att få ett program?

Haket

Taket, jag har tittat på vimmelbilder därifrån och jag förstår varför jag inte hängde där...

Det bästa med att lyssna på sommarpratarna

i efterhand är att man kan snabbspola förbi all musik eftersom jag ändå inte gillar musik!! Underbart, så nu är jag bara intresserad av att lyssna på Salem al Fakirs förhållande till griskött och vilken korv som är godast. Det är sommarPRAT, inte nåt jäkla musik-skit.

Jag älskar musik, verkligen.

Idag

gick jag upp efter en halvtimme efter väckaren ringde. Jag har äntligen hittat åt den igen, den låg i samma låda som datorn. Med min logik så var det antagligen såhär jag tänkte: "Det första jag är intresserad av att få upp är datorn, och alltså lägger jag väckaren i samma låda så hittar ag den snabbt". Eller så var det för att jag hade väckaren framme för att jag skulle flytta ur och datorn var bland det sista jag knölade ner i kartong. Och annars hade väckaren legat och skramlat runt utan mål och mening i livet. Det är svårt att säga, men lätt att göra efterhandskonstruktioner. Det är jag en mästare på.

mitt nya favoritprogram på tv

Dom Jolly's Happy Hour!

Anledningen är väl ändå rätt självklar?

Lasternas summa sägs vara en sak som är konstant

Det var bara det jag ville säga. Jag har ett starkt behov av att dricka vin, röka massor av cigaretter, bli lite lagomt salongsberusad och snacka skit!

Jag måste prata med Leif.

Vem måste inte prata med Leif säger jag? Ingen jag känner i alla fall.

Har trotsat alla naturlagar i världen, satt i serverrummet och skakade som ett litet asplöv, men banne mig att jag tog mod till mig och ringde. Till svar fick jag att det var klart intressant och han var tvungen att prata med Leif. Vem måste inte prata med Leif?

pm

jag sitter och skriver ett litet pm som jag äntligen kanske lyckas skramla in lite fler poäng, och ett litet litet steg närmare en examen som jag aldrig kommer att ta... men, det är väl ett senare problem eller?

jag fick tillbaka pm-et med i princip 1, 2, 3 på hur jag ska göra för att få mina stackars sketna poäng. Det roligaste av allt är att jag i pm-et refererar till det jag själv skrivit. (Edenius & Gjerswold, 2003).

I love ME!

idag kommer jag bara att skriva skit på bloggen

jag är nämligen inte i läge att skriva smarta, roliga saker när det som rör sig i min skalle inte är vare sig roligt eller smart. Det är bara ren och skär rädsla, ångest och nervositet. Jag tycker att det är äckligt att vara jag idag.

Jag har det!

hittat min killes skiva alltså. Så nu sitter jag alltså med underbar skånska i örat och min övertygelse om att min regnbåges slut faktiskt ligger i Malmö.

Söndagar

Det är tammefan de tråkigaste dagen i veckan. Idag har jag nämligen gjort följande: vaknade 06,00, läste HP. somnade om. Vaknade igen, flexade framför tv-n. Åt frukost, sen funderade vi på aktiviter. Det smög sig, åt lunch, flexade framför tv-n igen. Och nu är klockan 22,15 och jag är inte ett dugg sugen på att kasta mig i sängen. Kanske mest för att jag vet vad som väntar mig imorrn. Tjära & fjädrar, igen. Jag börjar bli bra på förnedring.

Det har dock hänt två bra saker idag; jag har tvättat (ääntligen!) samt att jag har kommit på en schysst varm macka: vitlökssmör på franskbröd, soltorkad tomat, prästost och oregano. Det tillsammans med en nektarin/hallonsmoothie utgjorde dagens tv-middag.

Jag ska skaffa mig en hobby. Kan vara bra att ha när jag blir arbetslös om två dagar. Ytterligare en anledning till varför jag inte vill gå och lägga mig...

min nya skärm

som jag köpte igår är (har?) widescreen som försäljaren påpekade menande. Ja sa jag och försökte se ut som att jag faktiskt brydde mig. vilket jag inte gjorde.

När jag kommer hem och stoppar i kontakten inser jag att jag faktiskt visst bryr mig om att det är widescreen. Jag har aldrig förstått poängen med formatet och det vidhåller jag fortfarande. Allt är platt, brett och jävligt märkligt. "Man vänjer sig". Det är klart man gör det, men tills dess kommer jag att tycka att det är jävligt fult så länge.

Sen är ju då tydligen min dator för gammal för widescreen formatet så hur jag än gör inställningar vill det inte riktigt bli helt bra. Det är inte suddigt, men texten blir sådär lite pixlad. Nån som har några förslag på vad jag kan göra?

Ha!

Jag visste väl att det var farliga grejjer. Jag har också ätit detta p-piller och jag fick väl iofs inte en propp men om jag hade fått bestämma hade antagligen omvärlden åkt på en. God damn it så jag var under isen på dessa tabletter. Det är ju ett märkligt att jag inte gjorde kopplingen mellan mitt dåliga humör och p-pillret.

Nä, fram för finska rycket. Eller lite mer säkert: Hoting-knycket!

Idag

kommer min Elin till mig. TJOHOO!! Jag älskar Elin, hon är som en bättre version av mig. Du vet, ying-yang, svart-vit, höger-vänster, ljus-mörker, dag-natt och så vidare i all oändlighet.

Note to self

fisk, citron, tomat, kapris, oliver, mejram, vitlök, vitt vin.

Idag

har jag sökt fem eller sex jobb. Varav inget jag egentligen är särskilt kvalificerad för. Men va fan, det ska ju tydligen vara arbetskraftsbrist i branschen. Det tror jag vad jag vill om, tills jag får ett jobb vill säga.

Det är vid ett flertal tillfällen jag har hört att det är en fantastisk utbildning jag, smart kombination bla bla bla. Men va fan, jag kräver inte mycket. Ge mig bara ett jobb. Jag blir galen vilken sekund som helst. JOBB JOBB JOBB.

Var till och med in på Accentures hemsida idag, "masters required, excellent academic results, english fluently". Well, kan man säga att en svensk magister är en masters? Nähä. Excellent results då, well... Jag har nånstans mellan 210 o 220 poäng, kvalar det? Inte det nej. English fluently, jadu. Det vete fan, åtminstone inte efter den där filmen i lördags. Jag tvivlar starkt på att jag nånsin kunnat kommunicera på det engelska språket. Fast det är klart, det är sällan man blir överröstad av fiolgnek va. Jag har ju faktiskt klarat mig rätt fint vid ett flertal tillfällen i engelskspråkiga länder. Ja, eller vad fan. Jag lyckades visa passet vid rätt tillfälle, svara JA på frågan om jag packat väskan själv och NEJ på frågan om jag tänkte ägna mig åt olagliga aktiviteter i U.S. Kommer de efter en när det kommit fram att man ljugit i foldern?
Åh fint, då måste man alltså börja kolla sig bakom axeln hela tiden. Damn it.

Nu är det officiellt

jag har tappat tron. Jag kommer aldrig att få jobbet på WM-data.

Gråter inne i serverrummet så länge.

Recension om innehållet på min blogg

"Härlig blandning av djuplodande navelskåderier och kvickheter, med stilistiskt säkra stilbrott av manualutdrag, som en torr dokumentallegori av facktermer som binder ihop skribentens själsliga djup med det meningslösa som liksom borrar sig in i ....." bla bla bla

Jag kan ju bara hålla med, eller hur!

Tillbaka från lunch

och fortsätter läsa bloggar...

Beaverattack

Nyheter som mest intresserar folk från Ångermanland.

Jag vill ha bävrar bävrar
bävrar i sävarån
stora, tjocka
bävrar i sävarån
när jag sen går ner till ån
då vill jag inte ha en gädda i tån

Facebook

Jag hittade just en gammal föreläsare på Facebook. Jag vill inte skriva ut hans namn men hör av er så berättar jag, vill ju inte gärna hamna i trubbel med PUL. Jag är säker också på att det är ett par stycken av er som faktiskt vet vem han är redan nu.

På hans bild ser man hans vältränade bringa och resten av storyn är som följer: Han är alltså doktorand och jag har haft honom som föreläsare vid ett par tillfällen. Det var väl inget fel på det han sa, det är ju bara det att han har ju de facto ingen som helst akademisk trovärdighet när man på förmiddagen ser honom peka på BCG-matrisen eller förklara nån sketen kassaflödesteori och på kvällen ser honom i sin guljacka och be om leg när man ska in på blå. Det får honom inte direkt att framstå som en seriös kille som siktar på en lång och framgångsrik akademisk karriär. I synnerhet inte när man hör stories om hur han raggar på sina stackars a-kursare iförd just guljackan. Sanningshalten i dem får väl kanske tas med en nypa salt då det hela tiden handlar om en kompis kompis...

Eller så kanske han wallraffar för att avslöja det ekonomiska vaktfusket i sin avhandling. Snälla värld, vågar vi hoppas på det? I så fall kanske han borde satsat på en lite större stad och kanske framförallt ett uteställe där a-kursarna inte hänger! Kanske, vad vet jag?

Nån fler än jag som börjar ana oråd då de inte ringt ännu? Igår lämnade jag t.o.m mobben hemma, ni vet, to jinx it för att det faktiskt ska ringa. Det brukar ju ringa när man inte har den med sig... Men icket. Jag misströstar.

Det har slagit mig

Att jag de facto kommer att bli arbetslös. Igen.
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN
FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN

Kan man

få mobilen att ringa med ren tankekraft?
Ge mig fem så testar jag!


UPPDATERING EFTER FEM MINUTER:
Det fungerar inte. Jävla skit också. Dynga, dret och surballe.

För övrigt

förefaller boken "500 segelbåtar i test" vara en sjukt spännande bok. På samma sätt som Diskursens ordning av Michel Foucault är spännande. Kanske under ett vobblande bord för att staga upp?

Nedanstående är från inlägg på gästböcker och kommentarer i bloggar:

• tjaa a säger bara äslar - "tja, jag säger bara älskar..." Eller? Vad exakt vill personen ha sagt här?
• lol - hata lol, Laughing out loud. Så jävla högljutt är det väl ändå inte om du måste skriva ut skiten?
• kran från anna i sthlm - detta var ju mest bara fnissigt. andemeningen får ändå fram.
• Nu undrar en man av ordningen - VÄN AV ORDNING undrar om han inte fått skit om bakfoten?
• JuJu: Big up! - Allvarligt, jag älskar min kille. Men allt förbannat hiphoplingo får en ju att känna sig en aning retarded å deras vägnar. Big Up! Vad är det som är stort och ska upp?
• A: Meh. - fjåårtisar. Visst är det underbart? På håll, när man slipper se dem, höra dem eller läsa vad de skriver på nätet?

Förklaring Barbiehöft

En äkta barbiehöft baseras på känslan av att separat kunna lösgöra benet från resten av kroppen genom att lossa benet från höften. Precis som man gjorde när man var liten.

Jag tror att skadan oftast uppkommer i samband med ett intensivt discodansande på random disco-places runt om i vårt kära land och framförallt innebär det en himla massa sprit involverad i aktiviteten. Jag gissar att man i samband med en viss promillehalt blir lite mjukare i lederna vilket i sin tur medför en snedbelastning och överaktivitet i höftpartiet vilket orsakar obehag.

Andra människors uppfattning om min ringa person

Sitter och läser en bekants blogg och en hel del av hennes inlägg handlar om hennes rätt uppenbara problem med andra människors uppfattning om henne. Är det jag som är lite korkad kanske, men om jag träffar en person som kommer fram och hälsar och pratar med mig, säger att det var kul att ses. Då är jag korkad (självgod?) nog att tro att personen i fråga faktiskt tycker att det är roligt att träffa mig. Varför ska man annars plinga runt och häva ur sig sånt om man inte tycker det?

Visst, jag erkänner väl att det ibland slipper ur även mig en o annan floskel när man träffar folk som man inte känner så väl, men va tusan, även solen har sina fläckar.
Om jag träffar en gammal kursare och tycker att det är kul att ses, då säger jag det. I annat fall hälsar jag och trallar vidare i livet. Det finns ju så många roliga att spendera tid med och då är det väl roligare att umgås med dem istället för att slösa tid med folk som man inte gillar.

Om du vill ha nåt riktigt att sysselsätta dig med

så kan du ju alltid ta ställning till en av de absolut viktigaste frågorna just nu. Jag ligger vaken på nätterna för att hitta en lösning på problematiken. Det går ut över mitt arbete och mitt sociala liv då det enda jag kan fokusera på är just denna fråga.

Frågan om vilken av Sofi Fahrmans outfits som är snyggast. Jo tjenare.

Är det inte dessutom lite läskigt att hennes ansiktsuttryck på nåt sätt stelnat i samma läge på samtliga bilder. Lite barbie över det hela.

Sverige är fantastiskt

men ska svenska företag visa det bästa de har, ska de verkligen skicka Kopparbergs Cider då? Här ska de marknadsföra cidern genom blonda, svenska tjejer på turné genom Irland. Vilken jävla skam, i synnerhet med tanke på att irländarna själva producerar sin egen, fantastiska cider: Bulmers. Det är som att kränga svensk sand i Sahara...

Men självklart var jag ju tvungen att kolla om mina gamla hak hade fått påhälsning och mycket riktigt: mitt absoluta favoritställe i Mullingar hade fått besök: Greville Arms. Jag älskade det stället och spenderade £40 av veckans stadiga lön på £45 på just Grävlingen som det självklara namnet blev. Det som gjorde denna pub så rolig i jämförelse med de andra i den lilla staden var övervåningen och de danser som hölls där. Det var lite som att kastas tillbaka till en dans i efterkrigstid. Liveband, en sångerska och massor av gamla par som passade på att ta sig en stilla svängom. Min romantiska och nostalgiska sida älskade det!

The quest for the perfect pancake

har idag fått stå tillbaka till förmån för, håll i er: pasta med tomater, schalottenlök, mozzarella och dagen till ära, fyra kuber spenat!

Idag på lunchen pratade jag med en god vän om mathållning under universitetet, hennes variant var ris med majs, äpple eller nåt annat lika festligt. Min var ris med wokgrönsaker eller spagetti med köttfärssås.

Matvanorna har tydligen inte alls förändrats nämnvärt efter det heller. Spagetti är tydligen fortfarande väldigt spännande. Ris äter jag inte alls nästan, om det inte är i en risotto. Det enda sättet att avnjuta ris, julgröt undantaget.

Men, imorgon är en annan dag, för eftersom jag på riktigt ätit upp allt ätbart i mitt hem, havregryn included, måste jag tydligen handla en massa ny mat. Å jippie.

Jag har alltid anat att han är en gobshite

nu är det bevisat: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=676927

Sluta blogga? I would never. Detta är ju min lilla ankdamm av kreativitet!

Facebook

den senaste digitala lekstugan. Såg en stackars kille som hette Knoblauch i efternamn. Stackars jävel. På hans foto stod han dessutom i full kockmundering. Är det sånt som kan misstas för humor?

Jag är tydligen bakis

Du fick 22 av 44 möjliga
Jo, lite bakis är du

Detta extremt vetenskapliga test baserar sig på frågor i stil med: "känner du dig irriterad idag?", "har du tagit några värktabletter?", "har du försökt undvika att prata med människor idag", "har du haft problem med magen idag" och "känner du dig törstigare idag än en vanlig dag".

Call me crazy, men borde åtminstone en fråga rimligtvis handlat om hur mycket jag drack igår?

Jag frågade för ett tag sen en man i min närhet om han ville gå på dejt med mig. Det ville han. Jag vet inte hur det är för omvärlden men när jag gör en sån grej så är det inte på skämt och jag vill inget mer (yeah right!) och inget mindre. I synnerhet när det är en snubbe som man jobbar med. Att gå på dejt är ju i sig inte särskilt märkvärdigt, men i samband med att man jobbar ihop så är det ju inte direkt by chance man häver ur sig nåt liknande. Det finns ju ändå en viss tankeverksamhet bakom det hela, är det en smart idé att lyfta kollegor ur det facket till ett annat fack och att sätta sig själv på en tight spot med att visa de känslor som man enligt regelboken inte ska ha för de man jobbar med. Det är inte aktiviteten i sig utan respekten för den andra människan som är relevant i sammanhanget.

Så, är det svårt att säga nej om man inte vill eller har en tanke på att genomföra det hela? Nej, det är det inte. Nej. Väldigt lätt att säga. Enkelt att genomföra då saker och ting fortgår som vanligt. Om svaret är ja, då får man åtminstone visa sig en större person och ta ansvar för vad man sagt.

Jag kräver mycket i livet, det är jag den första att erkänna, men det absolut minsta jag kräver av min omgivning är sanningen. I synnerhet mellan två människor som i grunden ändå tycker om varann. Förtjänar jag åtminstone inte det?

Urkult har startat

och jag sitter här i en sketen stad med regnet strilandes ner ute. Önskar att jag var i Näsåker. Eller så här önskar jag att att det var:

Igår vid 20-snåret tog man bilen till Näsåker, parkerade och försökte i det skumma augustimörkret se efter om de man mötte var några man kände. Sen lagom till 23 började man leta sig till en plats så man omsluts av tallar, de djupaste niporna jag nånsin sett och förväntan i de runt 6000 människor som brukar vara där. Alla människorna där har vänt huvudet mot eldarna och deras ansikten blir aldrig vackrare än så. Till sist börjar eldnatten med dans, sång på bortglömda eller påhittade språk. Ett år var det en kvinna som kulade och det la verkligen en magisk stämning över hela platsen. Takten ökas och helt plötsligt, och alldeles för fort, är eldnatten över. Eldarna brinner fortfarande och många vill stanna kvar för att inte låta den unika känslan övergå till vardag eller till ljummen-öl-festival-känsla.

I bilen på väg till Mama & Papa sitter jag helst tyst och begrundar det jag just sett för att på så vis spara det på en plats i mitt hjärta.

På fredagen är det mer praktiska detaljer som ska ordnas, finns det rödsprit till trangiaköket, har nån kollat tältpinnar, har leveransen kommit från systemet, hur mycket kläder kommer man egentligen att behöva, var är mina badkläder och så vidare. I bilen på väg ner igen kommer festivalyran att göra sig påmind och det är bara att go with the flow eftersom den kommer att ta slut i samma sekund som man försöker sig på att sätta upp tältet.

Efter att tälthelvetet till slut ändå kommit upp, man slängt in liggunderlagen och försökt skapa ytor för sovande, klädhögar, hygienpartiklar och mat så är det väl ändå dags att bekanta sig med grannarna och knäcka en öl va? Fram med de ljumna ölen, fram med programmet och leta efter de sakerna man definitivt vill se, de man kommer att se ändå och de där guldkornen som om man är där kan få underbara upplevelser.

Dagens första tur ner till Nämnforsen och en uppdatering av vad som hänt sen sist av de bekanta man träffar på vägen. Resten av dagen går som ett litet snäll tufftufftåg med en blandning av Solscenen, gamla bekanta och de nya bekanta som man gör sig. Efter en illa hopslängd middag på trangiaköket och benen börjar bli lite stela av allt sittande i skräddarställning så börjar mörkret sänka sig och ljudet från de omgivande djembetrummorna blir allt intensivt. Efter en kväll i intensiv yra med musik man aldrig tidigare hört, dansandes med folk man aldrig tidigare sett går man sen till ladan. Med multikulti disco kan man se par som dansar polska samtidigt som några andra dansar barfota dans, andra står lyckliga och ser på och själv dansade jag en del flamenco. Faktiskt såpass mycket att skon gick sönder. Roligt var det!

Efter en natt av lite frysande, myggdödning och avopåklädning vaknar man sedan vid 9 snåret då solen har legat på tältet och totalt dränerat det på allt vad syra heter öppnar första man ingången, vräker sig ut och kippar efter andan.

Lördagen ägnas åt promenera runt i byn, träffa mer människor som man inte sett tidigare då det är så förbannat mörkt och bada. De som inte har bil och någon aning stannar och badar i Nämnforsen, vi andra som har bil sätter oss och åker till Omsjö. Dels för att det är mycket lugnare där men framförallt så är det en insjö vilket betyder betydligt varmare badvatten än Ångermanälvens fjällvatten som precis tinat upp i lapplandsfjällen där temperaturen bara marginellt stigit på vägen söderut.

Lördagkvällen fungerar på ungefär samma sätt som fredagen med en stor skillnad. Det sista bandet som spelar på Stora scenen vill inte sluta, ingen i publiken vill att de slutar och festen bara fortsätter och fortsätter. De sista dropparna Urkult ska kramas ut och detta ska alla besökare leva på ända tills nästa år.

Det är med sorg i hjärtat man går och lägger sig för man vet att det dröjer ett år till nästa gång igen och inget är som Urkult. En festival med ett stort hjärta för alla som vill vara med och dela en fantastisk upplevelse.

Jag önskar jag var där...

An unlikely duo

Det finns vissa indikationer på att the hip crowd of today nödvändigtvis ska ha en användare på facebook. Så självklart då jag är ett under av mondänitet och alltid på tårna efter det senaste har ju även jag en användare där.


En grej man kan göra där att rangordna hur man bäst gillar att spendera sin lediga tid och då satte jag dessa i rangordning. Idag tittade jag på min egen profil och såg en bild på ett gammalt ex med texten; An unlikely duo. Det var som fan. Tänkte på det senast imorse att killen i fråga alltid var som höken på mig angående mina vanor. Eller snarare ovanor. Och var heller inte sen att bitcha med mig om det. "Elin, du borde träna", "Elin, du borde inte festa så mycket", "Elin, du borde inte..."

Missförstå mig rätt, killen är mig fortfarande väldigt kär men du vet... Jag håller mig till MariaSös förklaring; Varför försöka förbättra något som är perfekt?

Veckans 2DoList

• Infinna mig på jobb
• Se ut som att jag inte håller på att avlida på ovan nämnda ställe
• Skriva spex till bröllopet
• Planera bröllopet
• Samla några schyssta oneliners, rumsrena såklart!
• Ta mig i kragen
• Testa att skära mig i armen för att se om jag lever. Klassiskt flick-ångestmanér
• Fråga på Apoteket om HIV-medicin verkligen är receptbelagt
• Kolla med DN varför de inte hört av sig ang. min & Emmas fantastiska idé om att vi ska skriva om stil och kläder. Det var en fantastisk idé och jag kan inte förstå varför de inte står i kö för att signa oss
• Se senaste Harry Potter-filmen
• Läsa ut sista boken, fan att jag lyckats läsa vad som händer...
• Skaffa mig ett tålamod
• Tvätta
• Skaffa mig ett jobb
• Se till att Papa spelar in ett nytt meddelande på svararen

När man är snabb på att dra egna slutsatser

jag läser ju en hel del jobbannonser nu och hittade denna rubriken:
Falsled Kro i Danmark søger kok
Behöver jag säga att jag trodde att de sökte en kuk?

Lord, give me strength!

För övrigt borde arbetsförmedlingen göra sig själva en tjänst och bomba hemsidan och sätta upp en som är användarvänlig.

Ångest

Det är ångest att sitta på jobb, det är ångest att vara hemma. När ska jag bli nöjd med livet? Antagligen aldrig vilket innebär att jag kommer vara en jävla hagga även efter döden och då ska jag jävlar i mig börja spöka för er.

Nån fler än jag som märker att det är vansinnigt, eller jävligt mycket svordomar just nu i min blogg?

Konsten att göra ingenting

är inget jag tydligen kan manövrera. Det är ingen hejd på mitt totala intresse nu av mitt nuvarande "arbete", inte heller kan jag för mitt liv förmå mig till att än en gång kolla om det hänt nåt i världen den senaste kvarten. Är det verkligen nödvändigt för mig att verkligen dyka upp på kontoret och sitta av ett par pliktskyldiga timmar? När dagens main attraction är lunch och var den ska intas någonstans så är det nåt uppenbart fel med det hela.

Alternativet att stanna hemma och bo ner mig i soffan är ju nästan bara det ännu mer deprimerande. Jag har fan en livskris på riktigt. Life's on hold, hur länge till?

jag har bestämt mig

inte för att äta lätta, det smakar skit. Nä, om det jobb jag vill ha skiter sig. Då kommer jag att börja söka jobb i Skåne. Jag pratade idag med min lilla majtjo, jag kunde få bli barnflicka hos henne när hon börjar jobba igen. Sen pratade jag med Simon, han hade nån kamrat som han lovade att det skulle bli en bra pojkvän till mig. Jag är iofs lite tveksam, det är inte första gången han tyckte att hans kompisar skulle vara en schysst deal för oss båda.

Jag har ju sedan 98 sagt att när jag blir stor ska jag bo i Skåne. Jag tror helt ärligt inte att jag blir större än så här... Möllan, here I come!

B-b-b-booored

Så förbaskat uttråkad jag är i detta nu. Har spenderat alldeles för mycket tid den senaste tiden på egen hand, det är aldrig ett bra trick för att vara jag.

Spenderar i princip all min vakna tid med att sitta framför en dator. Inget fel med det, tvärtom. Men jag åstadkommer ju inte ett levandes dugg till nån slags allmännytta och det passar mig inte för fem öre. Då skulle jag hellre vilja vara ledig istället. Sitta av tid för syns skull.... Man är inget annat än en ögontjänare.

Apropå hörsel

så hör jag jävligt illa, i natt kom jag fram till att det kanske vore ett smart drag av mig att faktiskt leta fram de små fula tingestarna i sån vidrig sjukhusplåster färg.

Förra gången jag gjorde ett allvarligt försök började jag att använda dem hemma. Jag bodde ju på Pedagoggränd och i mitt spatiösa hem var det inte särdeles många ljud. Så jag satte mig vid datorn och hamrade loss på tangentena. Det lät lite märkligt men det fick väl gå ändå. Efter en stund var det ett väsande ljud och i mitt förvirrade tillstånd trodde jag att Skansen-Jonas vart in i mitt rum och kastat in en skallerorm. Det var ett vidrigt ljud och kunde för livet inte begripa vad det var när jag fick en ingivelse att det var telefonen. Mycket riktigt, det var den som lät och för första gången kunde jag förstå vad alla andra pratade om när de hörde telefonen ringa i mitt hem. Jag hade till den stunden tyckt att det inte lät så jävla konstigt. Fel hade jag.

Så när jag då tar luren för att prata, vet du vad jag gör? Tar av mig hörapparaten för att faktiskt höra vad som sägs... Briljans på samma sätt som att ta av sig glasögonen när man ska läsa. Vilket jag iofs gör!

I skrivande stund

har "min kille" Jejjsån 3.3 % av rösterna om vem som är sveriges vackraste man. Idol-Måns leder tävlingen med 23,6 %. Fine, det får folk säga vad de vill om. Men, jag tar det som en personlig förolämpning att Zäta "könshår i ansiktet" Zetterberg har 5,3 %

Folk har tamefan ingen som helst jäkla stil och klass i dagens samhälle.
Mer Kärlek till folket i form av en liten studsande hiphopare!