Saker jag lärt mig det senaste halvåret

Nu är det alltså dags, jag ska lämna moderskeppet för äventyr långt utanför det kontor jag gått till de senaste månaderna. Det är rätt märkligt för jag brukar vanligtvis skaffa mig band till sånahär saker. Efter mitt år på fk såg jag bara möjligheter på vad livet skulle kunna ge, men jag saknar fortfarande mina arbetskamrater. De var roliga och fantastiska personligheter. Här har personligheterna kraftigt reducerats, de finns säker där, men det är en polishad yta som jag har väldigt svårt att acklimatisera mig med.


En gammal kollega skämtade med mig och sa att jag kunde vänta en månad eller så för att ordentligt visa hela mitt register av person. Det jag visat här är ett fragment av personen Elin. Fascinerande hur jag valt att lägga undan delar av mig själv för att passa in i en roll som jag i ärlighetens namn lite avskytt.

Nyårsafton 2006 bestämmer jag mig för att första gången avge ett nyårslöfte, nämligen att lära mig bättre att hitta i Stockholm. Jag hade sökt detta jobbet och jag ville det så hett. Min första dag som arbetslös så fick jag detta jobbet och jag visste att jag de facto skulle uppfylla löftet. Och idag är den första resan slut. Livet fortsätter på andra spår och vissa delar fortsätter precis som vanligt.

Så, vad tar jag med mig då? Faktiskt inte särskilt mycket. Människorna jag lärt känna här är per definition trevliga, varken mer eller mindre. Det är i princip bara en person som jag skulle vilja ta med mig härifrån. Men det mina vänner är ett annat kapitel vi lämnar hän ett tag till.

Jag tar med mig vetskapen om att man de facto inte skiter där man äter. Dip your pen in company ink är inget alternativ.

Jobbmässigt kan jag inte ta med mig ett levandes dugg. Det finns inget att ta med, läsa pärmar i sex månader gör varken till eller från för min personliga utveckling och idag är jag i hemlighet glad över att jag har nya chanser på att förbättra mig själv och mitt liv.

Borde jag inte känna någon typ av sorg, det är ett kapitel som slutar, framtiden är okänd och jag vet inte var jag tar vägen eller hur. Jag känner varken glädje eller sorg över att denna dagen nu är här. Jag går från mitt gamla jobb som i ett vacuum.

Livet blir vad man gör det till. Har jag gjort mig och mitt liv till ett vacuum? Jag vet inte. Jag bara vet att jag avskyr det och laddar för att börja kasta porslin omkring mig. Det är då jag känner att jag lever. De gånger jag faktiskt känner någonting.