Apropå indier

har jag delgivit er storyn om då jag bodde med ungefär 12 indier?

Det var morgon och klockan var tidigt som fan. Jag började då mitt jobb som jag hatade mest av allt i hela världen redan kl 0700 så det var uppe med tuppen som gällde. Mina fantastiska vänner indierna hade då kvällen innan "ställt ut soporna" och det är bokstavligt. Vi bodde på bottenvåningen och de hade för vana att öppna fönstret och ställa ut soporna och lämna fönstret öppet. Istället för att hoppa ut genom fönstret och gå med påsen de cirka 20 metrarna det rörde sig om till sambandscentralen.

Åter till min morgon där jag var sur över att bo i korridor, sur över mitt sketna jobb och sur över att behöva dela kök med 12 indier. Drar mig in i köket där jag planerar att luta pannan mot köksfläkten och djupandas under tiden min gröt kokas såpass att den går att äta och jag kanske har vaknat till bara aningens. Men tji fick jag för vaknade det gjorde jag med besked. Det var nämligen så att det var en kråka som fått span på soporna och hade haft en riktig fiesta på dessa eftersom alla soporna var utspridda på gräsmattan och kråkan var inne i köket. Jag fick en stående hjärtattack tror jag och sprang från köket som numera tillsammans med vardagsrummet var nersmetat med kråkbajs. Detta var turligt nog före fågelinfluensan så jag tog mod till mig, förbannade en hel nation och greppade en kastrull för här var det en kamp mellan natur och kultur. Och i ett kök som jag bevistar har naturen inget att göra annat än i form av nåt som ska ner i en stekpanna. Död. Den här fågeln levde i allra högsta grad och var antagligen ruggigt stressad över att vara inomhus. Så med en stekspade och en kastrull gjorde jag en rockad mot prästens lilla kråka och motade ut den. Det tog sin lilla tid och jag vet i ärlighetens namn inte vem som var mest rädd. Kråkan eller jag.