Exakt när

ska känslan av att livet, mitt liv, springer förbi utanför mitt fönster samtidigt som det hånler åt mig?

Livet går vidare, stängs en dörr öppnas en annan, mister du en så står det dig tusen åter. Alla de där vidriga idiomen som är tänkt att muntra upp dig. Personligen har jag bara lust att hoppa från en bro när jag hör dem.

Jag är ju inte på nåt sätt gammal, men någonstans borde man väl ändå sett ett mönster av förändring, efter mina år på jorden? Eller är jag fortfarande 21? Livet har gått vidare bland de yttre detaljerna, men kärnan finnes frisk dock kvar. Eller frisk förresten...

Det öppnas inga dörrar för en, man får vackert göra det själv. Mister du en, då har du förlorat en. Du är alltid en förlorare i det sammanhanget. Jag vill inte vara lämnad kvar. Och jag vill inte ha de tusen, jag vill ha en åter.

I ett gammalt sms som jag sparat fick jag svar på frågan varför jag aldrig blir nöjd. Det stod: "Aldrig gumman, aldrig, det ligger inte i vår natur." Det var väl en jävla natur att ha va. Ska inte tanken vara att ha ett liv som man är nöjd med? Eller är tanken att jag ska leva livet missnöjd? Med livet springandes på en gräsplätt i Bromma.