Noterat på bussen

Bussarna som åker runt i den här staden har en sak gemensamt. Samtliga låter som att de vilken sekund som helst kommer att döden dö. Hittar du rätt (?) sprint och rycker i den kommer bussen att ramla ihop som ett gigantiskt plockepinn.

Bussarna suckar, tjuter och lever allmänt mycket rövare så varje gång det kommer en uppförsbacke tänker jag tanken: "Tack för den här tiden". Men varje gång lyckas bussen faktiskt sig runt hörnet, fast det är emellanåt med ett nödrop.

Jag tror faktiskt att man skapat bussfilerna enbart på grund av detta fenomen. Eftersom en buss i uppförsbacke i princip går saktigare (jo, det är ett ord!) än en fullastad långtradare så var man helt enkelt tvungen för att resterande bilism inte skulle få fnatt och allmänheten kräva bussar som faktiskt fungerar och rör sig framåt helt av sig själva och genom en kollektiv tankekraft "Bara den här gången också" som hela bussen chantar som ett mantra för att vi även idag ska hinna fram i tid till våra viktiga liv. Tur för SL att det kollektiva minnet är väldigt kort så redan nästa morgon 7,40 rinner samma mantra genom bussen för att föra den framåt.

Så tack för den här tiden kära SL och bara den här gången också.