Imorse sände de ingen morgon-tv. Så fick istället hålla tillgodo med Babe, uppföljaren.
Förutom det uppenbart läskiga att det faktiskt finns inte bara en utan flera filmer med en talande gris så finns det andra faktorer i filmen som gör att man får gåshud.
Det är ju förvånande nog en klassiskt uppbyggd äventyrshistoria, men det man som tittare matas med är uppkräkt dynga.
Grisen Babe är oskyldig, blåögd och väldigt väldigt dumsnäll. Men eftersom han är så himla himla snäll så blir han ju för det första dagens hjälte, sen bildar de andra herrelösa djuren nåt slags Babe-cult med klara kristna inslag där Jelly Beans omvandlas till nåt slags nattvard med orden: "Tacka grisen". Istället för Kristi blod för dig utgjutet. Meddelande till ont anande barn: Var snäll!
Den andra är den uppenbara bristen på vettig kvinnosyn här. Kvinnorna, det finns bara två i mänsklig form, en pudel och en chimp. De mänskliga kvinnorna är lika godtrogna och korkade som Babe, vilket är väldigt passande med tanke på det stundande äventyret.
Babes "matte" blir av nån anledning bortlurad (jag kokade kaffe här så jag kan inte helt säkert säga varför) och när hon väl kommer tillbaka "hem" så är Babe och alla andra djuren borta. Kvar finns istället den andra mänskliga kvinnan, ett bortkommet offer som sakta gråter stillsamt över de saknade djuren. Pudeln är för det första rosafärgat, sen är hunden porträtterad så oerhört våpigt att det är skrattretande. Den sista kvinnofiguren är chimpanskvinnan. Hon är den absolut oförfläckade kvinnan vars liv inte blir komplett förrän hon föder fram sina små chimp-bäbisar. Den ultimata kvinnan som inte säger ett pip förrän hennes barn hotas. Då fräser hon ifrån, men på det hela taget är hon mest en kuliss.
Man behöver inte ha studerat Makt & Kön under flera universitetsterminer för att konstatera att kvinnor är söta, passiva och gärna lite korkade. Medans män å andra sidan är de som aktivt bidrager till samhällsomvandling, tar beslut och på det hela taget visar lite stake.
Jisses, och detta ska vi mata våra barn med??
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
nä, får inte ihop det.
att "sakta gråta stillsamt", hur gör man det?
när jag rörs till tårar av såna djupa allvarliga saker såsom reklamfilmer (trisstaxen o trisstanten - plötsligt händer det) o tv-serier (tänk extreme home makeover o grey's anatomy) kommer det först en darrande underläpp o sedan hysteriska hulkande gråtljud.
i helgen får vi träna på att "sakta gråta stillsamt".
det kan nog behövas, för jag lär böla på prästvigningen. hulkanden är högljudda o stör nog ceremonin...
Maria din blödiga jävel. Det är klart som fan vi inte kommer grina på prästvigningen. Mest för att vi inte fattar när vi borde göra det...
Håller dock med på Greyan, den serien får mig alltid att skvätta en tår. Och jag är ju inte särskilt gråtmild. Hahahahaha
Post a Comment