Prästvigning

Var i helgen på prästvigning så nu gör hon äntligen skäl för namnet Präst-Maria! Det var en vacker och rolig mässa och det var ju inte utan att man kände sig lite stolt!

Så nu kanske det bara är dags att yngla av sig, gifta sig eller sådär i allmänhet behöva lite själavård så hon verkligen får jobba!

Tog också nattvarden av min helt egna präst, och det var roligt. Efter kommunionen så var jag och mina två andra tanter rörda, gråtmilda och glada stapplade vi fram till vår bänk och satte oss ned. Elin som är lite mer förutseende än oss andra två dönickar hade tagit med sig servetter som hon generöst delade med sig av. Så vi försökte rädda det som räddas kunde av mascara och hindra snoret från att rinna och framför oss satt prästens frus brors nya flickväns barn. De stirrade på oss med skräck i ögonen och kunde för sitt liv inte förstå varför vi grät. Detta var ju trots allt en glad tillställning!

Jag dock vet exakt varför vi var så gråtmilda. Eftersom all synd hade runnit av oss kände vi oss lättade i själen och den saknade tomheten efter all synd satte igång gråtmaskineriet. Som tur är så fick vi möjlighet till att återupprätta lite synd senare fram på dagen. Och det tillfället gick oss ju självklart inte förbi.