Vem skriver jag detta för?

Idag efter ytterligare msn-ande med kollegan som var på bästa semester-humör, han har gått för dagen och kommer tillbaka om ett par veckor. Grattis grattis....

Idag hade han sett mitt förra inlägg om lilla Elma och han droppade nåt om att han egentligen inte läste min blogg utan istället tittade på bilderna och läste rubrikerna. Han tyckte det var för långa texter, va? Vem, jag? Långrandig, inte veta när jag ska sluta? Du måste skämta... Jodå, jag sitter ju och övar mig för den stilbrytande generationsromanen. Sveriges kvinnliga motsvarighet till Jens Lapidus, fast utan så mkt kriminella.

För en stund sedan så började jag fundera egentligen vem jag skriver detta för. Och i ärlighetens namn så vet jag inte. Jag skriver det inte för mig, det är alldeles för tillrättalagt för det. Jag skriver det heller inte för min kollega, för friserad sanning. Inte för mina vänner, de kan redan tänka sig vad som kommer upp här, min familj vet inte om att jag skriver den, inte för att jag inte vill att de ska läsa den. Jag tror bara inte att de är särskilt intresserade. Skriver jag den för okända? Nä för fan, jag bryr mig catshit om andras anonyma bloggar och jag utgår kallt från att inte en jävel orkar läsa sig igenom all denna text bara för att döda några minuter på jobbet.

Så, vem skriver jag det för då? Ingen. Ett sorgligt faktum jag inte riktigt kan förneka. Ytterligare en fis i cyberrymden. Men vet du vad? Det är fan min fis!